This is for my fallen soldiers, we miss you
Idag har jag varit på riktigt dåligt humör. Jag försöker vara glad och kämpar ibland för att inte låta otrevlig eller bli arg när någon gör eller säger något opassande. Så är det iallafall när det gäller mina vänner, då försöker jag kontrollera mig för jag mår jämt så dåligt efter att jag fått ett utbrott eller sagt något för elakt. Men när jag bråkar med mina föräldrar så går alltid allting över gränsen, vi skriker och kastar ibland saker omkring oss för vi är alla så olika.
Mamma är den som bestämmer här hemma oftast och som jobbar mest, så när hon är hemma och hennes humör är på botten så går det verkligen ut över mig och pappa. Man behöver bara kliva in genom dörren för att känna den dåliga stämningen ligga i luften. Hennes ursäkt är att hon jobbar och reser så pass mycket att hon är trött när hon kommer hem och jag och pappa borde kunna ta mer ansvar för saker här hemma själva. När hon väl blir irriterad över något så räcker det oftast inte heller med det aktuella problemet utan andra saker som hur stökigt mitt rum är, dålig attityd och att jag är så bortskämd tas upp i disskussionen (bråket).
När mamma blir arg så säger hon oftast inget heller utan man får "the silent treatment" och det gör mig skogstokig för jag fungerar så att jag vill prata ut om allt och disskutera (skrika) om saker tills det känns bra igen. Pappa försöker undvika bråk in i det sista, han skriker aldrig utan säger bara som det är (ofta på ett provocerande sätt) för att sedan invänta en utskällning från antingen mig eller mamma som blir mer arg för hur provocerande han är, än det vi först bråkade om. När vi bråkar alla tre så slutar det oftast med att pappa sitter framför tvn samtidigt som vi disskuterar (bråkar) mamma står i köket och pratar (skriker) och jag står i trappan på övervåningen och vill bara kasta saker runt om mig för att jag blir galen på båda två.
Idag hade jag ett "tyst och provocerande bråk" med pappa, jag skrek och han provocerade. Samtidigt pratade jag med mamma i telefon som inte orkar med någon av oss och lägger på i mitt öra.
Alla familjer har väl sina problem och bråk emellanåt men ibland går det mig på nerverna så otroligt att vara ensambarn, helt ensam, utan förstärkning. För det är tydligen bara jag som kan göra fel och gör fel jämt...
Behövde skriva av mig lite, reda ut tankarna går bättre då oftast.
Mamma är den som bestämmer här hemma oftast och som jobbar mest, så när hon är hemma och hennes humör är på botten så går det verkligen ut över mig och pappa. Man behöver bara kliva in genom dörren för att känna den dåliga stämningen ligga i luften. Hennes ursäkt är att hon jobbar och reser så pass mycket att hon är trött när hon kommer hem och jag och pappa borde kunna ta mer ansvar för saker här hemma själva. När hon väl blir irriterad över något så räcker det oftast inte heller med det aktuella problemet utan andra saker som hur stökigt mitt rum är, dålig attityd och att jag är så bortskämd tas upp i disskussionen (bråket).
När mamma blir arg så säger hon oftast inget heller utan man får "the silent treatment" och det gör mig skogstokig för jag fungerar så att jag vill prata ut om allt och disskutera (skrika) om saker tills det känns bra igen. Pappa försöker undvika bråk in i det sista, han skriker aldrig utan säger bara som det är (ofta på ett provocerande sätt) för att sedan invänta en utskällning från antingen mig eller mamma som blir mer arg för hur provocerande han är, än det vi först bråkade om. När vi bråkar alla tre så slutar det oftast med att pappa sitter framför tvn samtidigt som vi disskuterar (bråkar) mamma står i köket och pratar (skriker) och jag står i trappan på övervåningen och vill bara kasta saker runt om mig för att jag blir galen på båda två.
Idag hade jag ett "tyst och provocerande bråk" med pappa, jag skrek och han provocerade. Samtidigt pratade jag med mamma i telefon som inte orkar med någon av oss och lägger på i mitt öra.
Alla familjer har väl sina problem och bråk emellanåt men ibland går det mig på nerverna så otroligt att vara ensambarn, helt ensam, utan förstärkning. För det är tydligen bara jag som kan göra fel och gör fel jämt...
Behövde skriva av mig lite, reda ut tankarna går bättre då oftast.
Kommentarer
Trackback