Ellinor Ingeborg Ylva Lindh

Jag ska aldrig mer säga att livet är svårt,när något ytligt händer eller använda mig av extrema uttryck som att jag hatar och avskyr när jag inte menar det.
Jag kan aldrig heller säga att jag någonsin vetat vad smärta var,inte ens när jag fick dra ut tänder eller dra tillbaks en arm som var ur led,ingen vet vad smärta är försn man blivit sviken av den man älskade. Inget smärtar i kroppen som det.
När personen är någon du litat på och trott var den som var menad för dig hela livet och ingen annan då finns det inte ens ord för vad du känner eller tillräckligt med utrymme för dig att försvinna i..
När personen inte förstår smärtan han orsakat,och dessutom ljugit dig rakt upp i ansiktet när du ställt en fråga och vetat det sanna svaret så finns inga missförstånd,oärligheten och sveket är ett faktum. Undanhållning eller Lögner,det spelar ingen roll,det tär på mig och ännu mer nu än någonsin när tiden runnit iväg och allt du någonsin sagt känns ännu längre bort och oäkta..
Att konfrontera personen du älskade och berätta att du vet att han ljög och undrar varför något hände överhuvudtaget så finns det inga ord för att beskriva förtvivlan när han använder sig av en ursäkt som du sa en gång,för att få honom att säga sanningen. Det är svek,och lögner som byggs på och byggs på.
När han inte förstår dig vad du känner efter 6 månader eller kan ana hur du reagerar i en viss situation,då frågar jag mig en sak : är det värt det? Jag hoppas inte det,innerst inne vill jag aldrig bli sårad och inte av dig.
Jag skulle inte använda mig av ordet hata,men hela min dag har bestått av att hata. Ett hat mot dig är mitt försvar och mitt sätt att må bra igen,och jag kommer aldrig be om ursäkt för hur jag reparerar det du förstörde.
När jag har har varit ärlig och lämnar ut mig,så känns det som att du tar av mig när du gör såhär. Sakta plockar du ner mig bit för bit och jag orkar inte stå,sova eller äta. Jag vill bort och ser ingen utväg eller möjlighet,Jag kan varken sätta ord på detta  eller vilka känslor jag har i kroppen just,jag känner mig tom innuti och såren inombords aldrig läker,under dessa omständigheter. Det kunde varit annorlunda men du valde själv det som hände,och jag kommer aldrig förstå varför eller hur du gjorde det. Vad som är värst, att du trodde att jag aldrig skulle få reda på det eller inte tycka att det var något att bry sig om,ja där kan jag nog inte avgöra vad som är värst.
Men jag vet att allt vi sagt dom senaste dagarna och våra reaktioner på det vi gått igenom visar hur lite vi på insidan känner varann när vi inte ens förstår hur man ska behandla varann och du vet tydligen inte alls vem jag är.
Tiden går aldrig att vrida tillbaks och det är inte lätt att vara ledsen nu och ångra sig och vilja att allt ska bli bra igen när man tillsammans inte ser någon återvändo eller veta om man kan lita på personen som tydligen för några dagar sedan levde i lyckan,vetandes om vad den gjort ändå. Då frågar jag mig,är en sån person värd att sattsa på?