Tack IESJ!
Då var grundskolan nästan slut,hade avslutningscermoni ikväll på en uppbyggd scen utanför skolan med tal från både lärare och elever,diplom utdelades och andra priser. Sedan blev det minglande och tårtätande i våra fina blåa kåpor och hattar! Väldigt smarrig jordgubbstårta.
Sitter hemma u och dricker kaffe för jag fick inte tillräckligt i skolan och dessutom var deras kaffe ungefär lika gott som svart vatten. Tog lite minnesbilder på oss alla fula i dräkterna som vi kan skratta åt senare. Men varför känner jag såhär som att jag ville gråta? Jag vet att dom jag verkligen inte vill släppa kommer jag suga mig fast vid,vare sig dom vill det eller inte. Kanske för att jag innerst inne också vet att en förlängd vänskap på avstånd bygger på bådas intresse och tid,och visst det kanske håller i sommar,men sen i höst? Då vardagslivet tar vid,och vi får nya vänner. Vi kommer glömma bort varandra,det är inte att vara pessimistisk att säga så,utan bara realistisk. Jag kan ju bara säga av erfarenheten att ha bytt skola 2 ggr och se på mina vänner från dagis och att vår vänskap fortfarande håller,även fast vi inte går i samma skola nu och att jag även fått nya vänner genom dom. Vi var så små då och dom jag verkligen ville ha kvar i mitt liv,dom har jag kvar. Varför skulle det vara annorlunda nu? Vissa av oss har redan lovat varandra att hålla kontakten,dom andra märker man bara eftersom vilka det blir som ska finnas kvar. När vi var på väg hem ikväll efter cermonin fick jag pltösligt ett gråtanfall framför A bara för att hon sa något till mig på sitt eget vis som jag alltid kommer sakna att höra varje dag,hennes glada ord. Det är just det,dom ansiktena man ser varje dag men som kanske inte tror betyder så mycket för än,säkerheten i att veta precis vem som är vem och hur alla är. Den säkerheten vi nu måste starta om från början med och bygga upp. Men jag ska vara stark och med ett leende på läpparna imorgon inte få någon annan att bli smittad med min nervositet och olycka. Det är med sorg,jag kommer gå till IESJ för sista gången i mitt liv imorgon och minnas hur det var den där första morgonen i 6:an då jag och Frida skulle åka dit för första gången,då vi var sena och sist in i klassen. Det med blandade känslor jag kommer ta farväl av alla,även om vissa bara för några dagar så ändå som klasskamrater och som en del av mitt vardags och skol-liv. Vi kommer aldrig tillhöra samma skola,samma enhet på det sättet längre,och det tynger mig oerhört. Jag kan erkänna nu att jag älskar vissa som jag inte ens tycker om,bara för att dom är en del av allt,en del av mitt liv även om jag inte vill erkänna det öppet. Jag har älskat mina år på Internationella Engelska Skolan i Järfälla.
IESJ graduation 2007 - För allt vi lärt oss och vänner som kommit och gått,och allt vi upplevt tillsammans! ♥
Sitter hemma u och dricker kaffe för jag fick inte tillräckligt i skolan och dessutom var deras kaffe ungefär lika gott som svart vatten. Tog lite minnesbilder på oss alla fula i dräkterna som vi kan skratta åt senare. Men varför känner jag såhär som att jag ville gråta? Jag vet att dom jag verkligen inte vill släppa kommer jag suga mig fast vid,vare sig dom vill det eller inte. Kanske för att jag innerst inne också vet att en förlängd vänskap på avstånd bygger på bådas intresse och tid,och visst det kanske håller i sommar,men sen i höst? Då vardagslivet tar vid,och vi får nya vänner. Vi kommer glömma bort varandra,det är inte att vara pessimistisk att säga så,utan bara realistisk. Jag kan ju bara säga av erfarenheten att ha bytt skola 2 ggr och se på mina vänner från dagis och att vår vänskap fortfarande håller,även fast vi inte går i samma skola nu och att jag även fått nya vänner genom dom. Vi var så små då och dom jag verkligen ville ha kvar i mitt liv,dom har jag kvar. Varför skulle det vara annorlunda nu? Vissa av oss har redan lovat varandra att hålla kontakten,dom andra märker man bara eftersom vilka det blir som ska finnas kvar. När vi var på väg hem ikväll efter cermonin fick jag pltösligt ett gråtanfall framför A bara för att hon sa något till mig på sitt eget vis som jag alltid kommer sakna att höra varje dag,hennes glada ord. Det är just det,dom ansiktena man ser varje dag men som kanske inte tror betyder så mycket för än,säkerheten i att veta precis vem som är vem och hur alla är. Den säkerheten vi nu måste starta om från början med och bygga upp. Men jag ska vara stark och med ett leende på läpparna imorgon inte få någon annan att bli smittad med min nervositet och olycka. Det är med sorg,jag kommer gå till IESJ för sista gången i mitt liv imorgon och minnas hur det var den där första morgonen i 6:an då jag och Frida skulle åka dit för första gången,då vi var sena och sist in i klassen. Det med blandade känslor jag kommer ta farväl av alla,även om vissa bara för några dagar så ändå som klasskamrater och som en del av mitt vardags och skol-liv. Vi kommer aldrig tillhöra samma skola,samma enhet på det sättet längre,och det tynger mig oerhört. Jag kan erkänna nu att jag älskar vissa som jag inte ens tycker om,bara för att dom är en del av allt,en del av mitt liv även om jag inte vill erkänna det öppet. Jag har älskat mina år på Internationella Engelska Skolan i Järfälla.
IESJ graduation 2007 - För allt vi lärt oss och vänner som kommit och gått,och allt vi upplevt tillsammans! ♥
Kommentarer
Trackback