Ellinor Ingeborg Ylva Lindh

Måste avbryta min fokusering på skolan och allt annat i livet med att jag är jättedeprimerad,och mår allmänt dåligt. Allt bra som har hänt dom senaste dagarna börjar nu balanseras med dåliga saker,och jag känner att jag inte orkar hålla pokerfacet längre. Detta är inte kul,jag känner mig omtumlad och orolig. Detta är allt jag tänker på,innerst inne egentligen. Eftersom detta är min egna blogg väljer jag att skriva precis vad jag vill,även om det är för att beklaga mig över löjliga saker som att jag inte hittar skorna eller scarfen jag tänkt köpa på NK. Det är så väldigt värdsliga problem inser man ibland,när man får viktigare saker att klaga på såklart.
Men detta är inte för att klaga,tvärtom. Jag är alltid glad,helt ärligt. Jag hatar att vara sur och ledsen,sällan jag orkar vara det inför folk. Men det är inte för att jag är blyg eller inte "klarar av" att visa känslor inför andra utan bara för att jag inte orkar,jag VILL ju vara glad bland människor och inte bidra med dålig stämning. Jag föredrar ett glatt humör. Dessutom känner jag mig aldrig ledsen när jag är omgiven av vänner eller någon över huvudtaget. Det är när man är ensam som man får tid att tänka,vilket jag är nu. Kanske egentligen inte alls är bra att vara ensam och utelämnad i sånna här situationer men jag vill ha det så,jag kan ändå inte prata om det. Det rör mig och ingen annan. Först fick jag ett ryck och ville absolut berätta för några,bara dela med mig av vad jag har på hjärtat.  Men sedan ångrade jag mig på en gång,jag vill inte. Att utelämna namn vore att utelämna mig själv och andra detaljer som skulle behöva tas upp i den situationen,jag vill inte pusha det till bristningsgränsen!
Jag är rädd för att förstöra min personlighet om att alltid vara glad och possitiv,för det är sån jag är. Vill inte vara den där människan folk smyger runt på tå för eller säger " ojoj hur är det egentligen nudå?". När det enda jag kan svara är att allt är förjävligt. Om man tänker efter måste dom flesta människor ha flera personligheter eller "människor" inom sig,om man nu orkar byta humör och tankesätt helt efter att man träffar nya personer eller när vi bara kan stänga av  våra känslor när som helst. Men jag ser det inte som ett problem utan mer som en fördel,och jag gnäller inte för vad som helst men detta är som sagt min blogg vilket betyder: MINA ORD SKRIVS. Med mina ord vill jag då få ut mina känslor, jag vill skriva av mig utan att behöva känna pressen om att berätta vad som gått fel eller vad som är fel i nuet. Jag vill bara kunna säga att inom mig pågår något jag inte kan förklara,men jag mår inte bra utav det. Jag vill inte prata om det och jag vill definitivt inte ha förståelse,för ingen förstår riktigt. Ingen förstår någon annans problem,för mina problem ses ur mitt egna perspektiv. Ibland vill man bara försvinna ett tag utan att någon undrar varför,jag vill leva men leva villkorslöst..bara för en stund.
Man måste klara av sig sina problem själv,med andras omedvetna stöd runtom sig. Jag vill inte berätta för att behöva känna rädslan för att misslyckas,jag hatar hatar hatar att känna något över huvudtaget just nu. Jag vill resa bort långt borta och försvinna..

Jag hatar er,jag hatar känslofågeln och jag hatar mörker.